Jag springer inte bara utan cyklar, simmar och så lite styrketräning för att kroppen ska hålla. Tänkte berätta min historia hur jag började springa för att få bättre kondis för att orka rida bättre och så slutade allt med ett antal marathon, några ultralopp, två Ironman och nu tränar jag för nummer tre. Hästarna hamnade på hyllan trots att jag bor i en lägenhet där jag är omgiven av just hästar. Ska försöka berätta lite kortfattat om min resa….

“Jag började springa för att få bättre kondis för att orka rida bättre och så slutade allt med ett antal marathon, några ultralopp, två Ironman och nu tränar jag för nummer tre.”


Jag heter Annelie Bohman, 41 år och bor strax utanför Växjö med min två pojkar. Jag arbetar heltid på Växjö kommun och näringslivskontoret där jag jobbar med näringslivsservice. Har även huvudansvaret och är löpledare för Runacademy här i Växjö och det är otroligt roligt och givande med dessa löpgrupper.

Allt började hösten 2009 då jag red två gånger i veckan på ridskola och i specialgrupper där vi endast var 6 elever i varje grupp. Jag red både dressyr och hoppade och kände att jag inte orkade rida riktigt för min kondis var alldeles för dålig, så jag bestämde mig för att ännu en gång försöka börja springa. Älskade att springa i ungdomen och var väl hyfsat duktig på det även om jag inte tränade seriöst, hade mina ponnytravare att träna då och hann inte med mer. Jag hade gjort några försök tidigare i vuxen ålder att komma igång och springa men inte lyckats. Denna gången gjorde jag dock det och sprang ett par gånger i veckan och även hela vintern, inga långa pass men omkring 4–8 km.

1 maj går alltid Växjöloppet och tillsammans med några vänner anmälde jag mig till det och hade en hemsk ångest innan för jag tyckte att 10 km är så väldigt långt och det är bara knäppisar som springer så långt….  Jag tog mig i mål på 52 minuter och var otroligt stolt över mig själv! Fortsatte att springa på och så började en ny kollega på jobbet, Emma, som också sprang och hon skulle springa Göteborgsvarvet 2011. Med inspiration av henne anmälde jag mig också och vi började träna lite tillsammans när tillfälle gavs. Vi sprang några långpass ihop och så började ett av mina knän att göra lite ont under träning och när jag sprang Växjöloppet på våren så fick jag ordentliga problem ett par kilometer kvar till mål, tog mig i mål på 48 minuter och sen kunde jag inte springa på flera månader.

Kom i kontakt med en duktig massör och löpcoach Lasse som konstaterade löparknä och som hjälpte mig med övningar för att stärka upp mina svagheter i kroppen. Lasse hade även löpargrupper och jag tyckte det lät roligt och bestämde mig för att testa att springa med där. Samtidigt slutade jag att rida för jag ville hellre springa mer, tänk så det kan bli. Så nu blev det både intervaller och löpskolning vilket var oerhört nyttigt och utvecklande och så fantastiskt roligt att springa i grupp tillsammans med andra som precis som jag älskade det här med löpning.

1456

Våren 2012 skulle jag då äntligen springa min första halvmara och klarade jag det funderade jag på om jag inte skulle testa Växjö Marathon som gick i oktober samma år. Göteborgsvarvet gick bra och tiden landade på 1.42 och det var mycket bättre än förväntat och då bestämde jag mig för att med Lasses hjälp sikta på maran. Pratade igenom allt med min dåvarande man eftersom träningen var tvungen att trappas upp och fick ok därifrån och jag påbörjade min Marathon träning. Jag tyckte jag älskade att springa innan men oj vilken skillnad det blev när allt var strukturerat och en tanke bakom varje pass, längtade att få dra på mig mina löparskor och komma ut och träna.

Höll mig frisk och hel och kunde beta av vartenda pass även om jag blev rejält trött av långpassen som blev längre och längre men fortfarande lika roliga. Hann med ett nytt PB på milen, 41.04, och en vinst i Väckelsångsloppet innan det var dags för min Marathon debut. Från början var målet att ta mig runt men sen ändrades det några gånger på vägen, dagen D var målet runt 3.30. Sprang i stort sett hela loppet med två härliga tjejer Pia och Fia och vi hade så otroligt roligt mest hela tiden, just nu kommer jag bara ihåg allt det positiva men jag sa någon gång att nu går det på ren vilja och inget annat. Så kom Lasse cyklade och undrade vilken puls jag hade, då kan du springa fortare fick jag höra och lydig som jag är ökade jag tempot…. Tiden slutade på 3.23 och en tredje plats, Fia kom tvåa och Pia kom fyra. Nu var jag helt fast i det här med att springa långt!

Mycket hände under 2013, coach Lasse gick hastigt bort, skilsmässa och så råkade jag anmäla mig till Ironman i Kalmar 2014. Jag som inte kunde crawla och ägde ingen cykel men tänkte att äh det löser sig. Jag hade som tur var ställt mig i kö för crawlkurs ett halvår innan och dagarna efter att jag gjort min anmälan fick jag besked att det fanns plats för mig. Tur det för att crawla var inte helt lätt till att börja med….

Fick hjälp med träningen av min nuvarande särbo Janne och hann med både nytt PB på marathon 3.19 och på halvmarathon 1.31 innan det var dags för min Ironmandebut.

banner_bloggg_fraktfritt_gif

Kan säga att det blev många timmar i våtdräkt, cykelsadel och löpskorna samtidigt som övriga livet med barnen och jobbet skulle funka. Inte alltid lätt att få ihop det men jag tycker att jag löst det på ett bra sätt utan att barnen kommer i kläm för mycket och jag tror och hoppas att även dom känner det så. Det var en magisk dag i Kalmar och det är nästan det allra häftigaste som jag har gjort, svårt att förklara känslan, det är något man måste uppleva själv. Får fortfarande ståpäls när jag tänker på bägge mina lopp och är så glad att jag ska få uppleva detta nästa år igen.

Jag har även sprungit ett par ultratävlingar, ett 6-timmars och ett 12-timmarslopp. Då springer man och ser hur långt man kommer på dessa timmar och just på dessa tävlingar sprang vi inomhus på en rundbana som var 239 meter lång och det är en riktig utmaning för både kropp och knopp! På mina 6 timmar kom jag strax över 58km och på 12 timmar strax över 92km, på det sista hade jag inte den mentala biten med mig och dom sista timmarna var riktigt tuffa! I efterhand retar jag mig lite på att jag inte kunde bita ihop lite till och tagit mig 100km… I somras bytte jag ut Ironman mot ett fjällmarathon och det var också en otrolig upplevelse! En sån fantastisk miljö att springa i och så otroligt jobbigt att springa nerför!

Tänk att jag fått uppleva allt detta bara för att jag ville orka rida bättre… Men det viktigaste av allt och något jag är rädd om så är det glädjen till att träna, den får inte försvinna! Det är aldrig försent att börja träna det gäller bara att hitta det där som du brinner för. Allt behöver inte vara så extremt även om jag nu råkar gilla att träna långt och länge, för mig var 10km jättelångt för några år sen. All träning som blir av är bra träning om det så är 20-30 minuter.

1551

Nu är det fullt fokus på Ironman i augusti i Kalmar och mitt mål där, oj vad jag längtar!

/Annelie